Jag funderar ofta på varför jag tar åt mig och bryr mig om vad andra människor tycker och tänker om mig. Jag ska inte behöva bry mig om det för så länge jag själv tror på mig så spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker. Jag är säker på mig själv och låter ingen trampa mig på tårna men ändå tänker jag "vad tycker dem om mig nu?" Jag kan sitta på en tävling och tänka "ser jag tjock ut" "tycker de Frankie är en dålig ponny" "tycker dem att jag rider dåligt?" Varför ska jag tänka så, jag slår undan tankarna och boostar mig själv med "DU ÄR DU & DU ÄR BRA"

 

Vi människor behöver bekräftelse även om vi inte tror vi behöver det. Frågan är om detta någonsin går att få ur oss, behöver man ens få ur sig det. Hur man än gör bryr man sig, vad man än säger bryr man sig. Man kanske måste bry sig? Man kanske måste ha positiv bekräftelse ibland för att orka, men vad andra människor tycker och tänker har man inte med att göra.

 

Väldigt rörigt men visst är det så här?

 

 

I historien står männen i fronten och kvinnorna bakom, i många fall mer som objekt än som en människa med egen vilja. Jag hatar rent ut sagt när killar tror att de är större och snäppet bättre än tjejer. Det kan vara allt från sport till skola som killarna måste hävda sig och trycka ner oss tjejer. Jag accepterar inte det, jag har alltid varit rapp i käften och aldrig låtit någon sätta sig på mig.

 

Under mellanstadiet tog jag alla killar i min klass i armbrytning, men har nu när vi kommit upp i högstadiet börjat acceptera att killar är starkare än tjejer. Men bara för att killar är starkare fysiskt betyder inte det att killar är starkare än tjejer psysiskt. Ibland känns det som att killar kan styra oss tjejer.

 

De ska påverka hur vi mår, hur vi ser ut, hur vi handlar. Jag hör ofta folk klaga på sitt utseende på grund av vad en kille sagt. Många killar jag känner har helt tappat förståelse för vad ord betyder, de kallar oss tjejer hora, fitta och så vidare utan att tveka. De förstår inte att folk faktiskt såras, de kallar ju även varandra för saker som inte är okej även om dem imellan inte förstår innebörden och därav inte såras, oftast.

 

Det värsta är att lärarna har slutat ta sådant här på allvar, jag tar väl inte illa vid mig utan mer viftar bort det men att lärarna accepterar det är fel. Jag har många gånger sagt ifrån när mina vänner blivit kallade saker som inte är okej och när killar har gjort saker som är fel.

 

Det är under högstadieperioden man märker att killar utvecklats mer segt än tjejer. De är fortfarande barnsliga och har inte riktigt vuxit upp. Men ändå finns det tjejer som sjunker lågt och låter killarna bestämma. Tjejer försöker vara någon dem inte är för att killarna ska vara nöjda, det är fel.

 

Jag hoppas fler tjejer kommer till insikt och står upp för sig själva. Man ska inte låta någon annan sätta sig på en, verken om det är en tjej eller kille. Man ska stå upp för sig själv och visa att man är stark, för vi är starka!

 

 

Jag har så mycket idéer kring vad jag vill skapa och göra. Jag har ännu inte vågat testa då jag intalat mig själv att jag inte har möjligheten men visst fasen har jag det! Om jag vill designa min egen kollektion kan jag klara det, det finns inget som kan stoppa mig och jag är trots allt en del av internetvärlden och kan nå ut även om statistiken just nu inte konkurerar med de bästa. Det finns inga gränser och den enda som stoppar mig är jag själv.

 

Jag har så mycket jag vill göra och lyckas med och den här världen är otrolig. Det finns inga gränser och man kan verkligen lyckas med vad som helst. Det som gäller är att hitta rätt väg, min väg som jag skapar och når ut med. Jag vet att jag kommer kunna lyckas med det jag vill och ni är välkomna att följa med på den resan!

 

Nu ska jag plugga.

 

 

 

 

Jag går i 8:an, jag har höga krav på mig själv och jag nöjer mig inte i första taget. Nu sätter det igång igen och veckor av stress, konstant huvudvärk, magont och en inre stress, sömnlösa nätter väntas. Det låter så negativt och låter så klagande men vad ska man göra. Det känns sjukt tråkigt att det är så men på något sett ska det funka, det bara måste gå ihop. Dessa veckor innan betygen sätts kommer att bli tuffa och jag m å s t e höja mina betyg i vissa ämnen och än är det inte försent. Jag måste lära mig att göra saker just nu, få det klart och på så sätt kunna slappna av imellan allt. Det blir inte bättre, bara att se det positiva i allt och göra det bästa utav det. Jag kommer fixa dessa veckor och jag kommer höja mina betyg innan sommaren, den där glöden ska nu få glöda. LET'S DO THIS! Denna gång utan att bli sjuk.

 

Jag har tagit beslutet att sälja Frankie och detta har jag redan berättat tusen gånger om men ändå missuppfattas det om och om igen. Jag tar det en gång till, jag säljer inte Frankie på grund av att jag inte gillar honom, inte passar ihop med honom, inte tror på honom eller något i stil med det. Nej, jag säljer Frankie då jag vill ta en paus från att äga en häst, jag kommer absolut inte sluta med hästar. Dessa djur har varit en del av mitt liv i 9 år och så kommer det vara 9 år till, förevigt. Jag älskar hästar och dessa djur gör mig lycklig och aldrig att jag släpper det jag har med dessa djur. När Frankie är såld kommer en stor del falla av mitt hjärta och det kommer kännas tungt, väldigt tungt. Men bara för Frankie är såld och jag står utan egen häst betyder inte det att jag kommer sluta. Jag kommer fortsätta rida, hjälpa andra och hästar finns det gott om och jag tänker även att jag i slutet av sommaren eller någon gång i sommar kan ta hem en häst. Min tränare har ett helt gäng unghästar och jag tar mer än gärna hem en när Frankie är såld. Jag vill inte vara bunden vid en egen, jag vill kunna rida olika hästar och kunna åka iväg när jag vill. Det är en frihet jag vill kunna ha, jag vill kunna satsa på skolan och inte lägga all min tid på en häst. Genom att sälja min ponny får jag mer frihet, jag får rida mer olika hästar och Frankie får komma till en ryttare med möjligheten att kunna utvecklas till det största. Frankie bär på en enorm kapacitet och jag kan inte ge honom möjligheten till det han är värd, att tävla är dyrt, det tar tid och just nu fungerar inte det och kommer aldrig göra.

 

 

Jag tror eller snarare vet att det i alla fall funkar för mig. Om man tror man är bra på något, känner sig bra och vill vara bra blir man tillslut bra på det. Nyckeln till att bli bra på något är att känna sig på bra på det. När jag utför olika saker tänker jag alltid att jag är världsproffs, jag åker snowboard i en enkel röd pist men i huvudet är det en svart pist med en jäkla massa gupp och jag vann just OS, ungefär så fungerar mina tankebanor när jag utför något. Jag kanske nu inte är bäst på det jag gör men det viktiga är att jag känner mig bäst och blir därmed i alla fall lite bättre än om jag känt mig dålig. Självförtroendet är nyckeln till allt och med självförtroende tar du dig långt! Så när du står där på plattan för att hoppa från 10:an och ner i vattnet, tänk att du just vunnit OS i det här och är världsbäst och en världsmästare i simhopp tvekar inte när hon ska hoppa ner från 10:an, hon tvekar aldrig för hon är bäst, precis som du.

 

 

Höga krav och att misslyckas med saker och ting finns inte på menyn, hur är man den bästa versionen av sig själv. Hur tusan gör man för att orka ge 110 % var dag tusen gånger om. Varför känner man sig inte tillräcklig, varför känns det alltid som att man kunde gjort något bättre? Jag ställer krav på mig själv, höga krav och detta gör att det antingen blir toppen eller botten.

 

Ibland vill jag bara försvinna och skita i allt, denna vecka har skolarbetet var ett helvete rent ut sagt. Jag har pluggat var dag och lagt ner säkert 5 timmarpå matten men ändå känns det inte som att jag har 100 % knas på det. Jag misslyckades på Matteprov A och B, även om A-delen var bra så var det inte tillräckligt då jag insåg att jag kunnat göra det mycket bättre. På B-delen var allt en ren röra, det kändes som att jag inte kunde ett skit och ändå så har jag pluggat ihjäl mig inför provet. Jag hatar att inte förstå saker, jag hatar när jag inte kan och inte får in det i huvudet. Det är helt klart något bland det värsta jag vet.

 

Men istället för att låta ett misslyckande ta ner mig så använder jag den ilskan till att sporra mig själv och göra det RIKTIGT BRA nästa gång. Plugget nu är upp över öronen för mycket, men jag ska klara det och när jag igår fick mina betyg kändes det som att även om det är sjukt mycket plugg så går det. Jag kommer klara av det här och kunna gå ut grundskolan om ett drygt år med riktigt bar betyg, jag ska komma in på den linje jag söker till - något annat alternativ finns inte på kartan. Jag ska vara den bästa versionen av mig själv och göra allt riktigt bra, bättre än tidigare och om jag tar tag i saker nu så får jag mindre att göra sedan.

 

Aldrig att jag står där som 16 åring och inte kommer in på den linje jag vill, aldrig.

Jag råkade idag när jag gick förbi några höra om en tjej som tagit livet av sig, jag tyckte det lät hemskt man la inte så mycket tanke i det för stunden. Nu när jag kom hem så läste jag på några bloggar om det och kollade på en video när samma tjej berättade om situtation bara en tid innan hon tog sitt eget liv. Det gjorde ont i mig att höra och förstå vad folk har gjort mot denna tjej. Det värsta är att hon är inte ensam om att få utstå det här, det är fler än hon som måste stå där och ta emot en massa skit.

 

Denna tjej tog sitt liv, hon orkade inte mer och jag hoppas dem som gjort det här mot henne känner sig skyldiga och ångrar sig om och om igen. Det är hemskt att sådant här händer men jag hoppas att detta får folk att förstå att det är fel att behandla andra på det här viset. Hon kastade sig framför ett tåg och hela hennes liv försvann.

 

Nu måste folk förstå att det är fel, det går inte att behandla folk på det här sättet. Internetmobbningen måste få ett slut, det är fel och det är hemskt. Tänk efter vad ni gör mot andra människor och lär er av det här, lid med tjejen och må henne vila i frid.

 

Ibland när jag får chansen till något som krävs att jag är tuff och vågar ta steget kan jag bli rädd. Det kan handla om ett jobb till exempel, om vi tar när jag skulle ringa och kolla om jag kunde få hjälpa till hos Hacke. Jag samlade mod hela dagen och skrev ner lappar på vad jag skulle säga, slog in numret flera gånger innan jag ringde. Jag trodde mina bena skulle ge vika, jag skakade i hela kroppen och så svarar hon. Jag babblar på om mockning och diverse och hon skrattar lite åt mig och säger "Vi behöver alltid hjälp om det är rätt folk, kom och testa på lördag" Det var som allt bara släppte "Jaha var det så enkelt" tänkte jag. Jag åkte dit på lördagen och stannade några timmar, red och hjälpte till med lite olika saker. Sedan dess var jag där väldigt mycket i somras och hjälpte till med lite allt möjligt och även lite nu i höst. Nu var ju inte det här ens ett jobb utan en rolig grej, träffa nya människor, nya erfarenheter och framförallt få uppleva en del av hur det är att faktiskt jobba i ett stall.

 

Sedan den gången när jag vågade slå numret har jag inte varit räddför att ringa. Jag kan ringa ett samtal och fråga "Hej jag heter Agnes & är 15 år, jag söker sommarjobb". Nu för bara någon vecka sedan gick jag in i en butik och frågade "Hej, jag går i årskurs 8 och söker praktik v. 19 vem kan jag tala med detta om" Numera vågar jag ta steget och fråga. Dock så har jag ju inte fått något jobb även om jag vågat fråga men det är ju en annan historia. Det är fasen inte lätt att skaffa jobb som 15 åring då man helst ser att personen är 16 år. Men det är ju viktigt att i alla fall försöka och visa att man vill, vilja övervinner mycket.

 

Såg precis på nyheterna och det tog upp de våldtäkter som hänt i stockholm i år. Det har vid ett flertal tillfällen varit männ i grupp som våldtagit kvinnor till och från tunnelbanan eller utanför deras egna lägenheter. Jag kan inte förstå hur männen som utför detta tänker, förstår dem inte allvaret och vilka konskekvenser detta ger kvinnan som blir utsatt?

 

De som utför detta måste ha haft en väldigt dålig uppväxt eller helt enkelt inte vara friska sedan födsel. Jag tycker det är bra att folk demostrerar mot våldtäkter och tar upp det som händer. Idag var det en demostration mot våldtäkter i sundbyberg där en kvinna i början av året våldtogs av fem män. Jag tror det är viktigt att våldtäkterna tas upp så gärningsmännen förstår allvaret av vad dem gjort. En våldtäkt är ingen liten sak coh det förstör människors liv, gärningsmänne måste förstå offrets situtation tror jag, även om det kanske inte hjälper tyvärr...

 

Idag när vi satt på tunnelbanan hoppade det på två männ, de ställde sig och började spela fiol och gitarr. Det blev trevlig stämning och varför störa sig på lite musik som faktiskt förgyller dagen. En tant var ju tvungen att tjura lite innan hon steg av men jag, mormor, mamma och syster gav dem en tjuga för det var ju trevligt! Nu när vi varit i Stockholm får man ju se väldigt mycket uteliggare och man kan ju inte annat än att känna medlidande.

 

Jag anser ju dock att om dessa skulle vilja leva ett vanligt liv med jobb osv så skulle det gå. Idag i sverige behöver man inte vara uteliggare om man inte vill, det finns så mycket möjligheter om man vill och är beredd att kämpa för det. Sedan kan det ju inte vara friskt att lägga sig och soffa på trottoaren, ingen vanlig människa gör väl det var dag?

 

När jag går förbi en som sitter/ligger på gatan vill jag helst ge de lite pengar men anser samtidigt att risken att de köper fel saker är rätt stor. När dessa istället sjunger, spelar osv tycker jag dem är mer värda att få en slant. De gör ju ändå något för att förtjäna en slant. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men jag vill samtidigt öppna det här lite, vad tycker ni om uteliggare och att även ge dem pengar?

 

Jag läste tillbaka i bloggen, läste om alla tävlingar och mål jag satte upp för 2012. Jag hade så mycket planerat och allt kändes så jäkla perfekt i somras. Många dagar tillbringades hos Hacke, många hästar reds där och på hemmaplan. Det var så nära perfekt det kan bli utifrån de möjligheter jag har.

 

Men så inser jag att alla de där tävlingarna jag planerade rasade en efter en. Alla meetingar jag ville åka på, avanmälde säkert 4-5 st meetingar och minst lika många tävlingar. Det är inte konstigt att mitt intresse för det här slocknar mer och mer. Jag orkar inte mer motgång...

 

Jag ser tillbaka, ser styrkan jag hade, viljan, kämparglöden och det där jag hade som gjorde att jag aldrig gav upp. Jag försökte se det bra i tävlingarna, se det bra i allt. Men nu orkar jag inte mer, jag avundas den person jag var i somras.

 

Jag känner mig helt matt i hela kroppen, gråter liksom inombords. Jag ville och egentligen vill så mycket med Frankie men det känns som att det aldrig vill funka. Som nu, ETT JÄKLA SKAVSÅR!? Jag har två tävlingar inplanerade och ett jäkla skavsår förstör det! Han som känts finare än någonsin och så kommer det här och förstör allt. Vi hoppade en bana på 120 cm as enkelt och riktigt bra för bara någon månad sedan och nu bara så rasar allt. Jag orkar verkligen inte mer motgång, jag behöver nog en paus från hästar så jag finner motivationen igen.

 

Det känns bra, det kommer bli bra och det är rätt beslut att sälja Frankie nu. Antingen ska jag satsa fullt ut på det här eller inte alls. Frankie är en otroligt fin ponny och behöver en ryttare som inte tappar motivationen, en ryttare som vill satsa fullt ut. En jag för ett halvår sedan ungefär ;)

 

Skulle kunna skriva om det här hur länge som helst men ni skulle aldrig orka läsa. Men allt känns bara så sjukt trist... Men för Frankie och antagligen för mig är det här det bästa ♥

 

 

Jag är 100 % säker på att jag inte är ensam om att ha upplevt det här. Man blir nedtryckt när man vågar svara och vågar föra fram sin åsikt. Det står i läroplanen att man ska vara delaktig i genomgångar och svara, diskutera och föra fram egna åsikter. Men hur ska vi kunna uppnå den punkten om det krävs enorm styrka och självkänsla för att ens våga svara?

 

Jag personligen fixar det där, jag skiter i suckarna, kastar en irriterad blick och slänger med håret *ironi* Men jag märker att många andra faktiskt inte vågar svara då dem vet vad som väntar. Det är fasen inte skoj att stå framför en klass som suckar, gäspar och hasplar ur sig saker som "vi vill sluta, boring, skynda nu" Man vill ju få feedback, kunna bolla åsikter med de övriga i klassen. Att stå framför sin klass ska ju vara roligt!

 

När jag står där och hör det här kan jag lätt haspla ur mig "håll käften, visa lite respekt" men läraren, ja h*n står där, ser men bryr sig inte. Jag har börjat fundera på om det är så att h*n inte bryr sig eller helt enkelt är rädd för att säga ifrån?

 

Om Agnes 14 år som är elev kan säga "håll käften & visa respekt" borde väl självaste läraren kunna säga ifrån och visa att det inte är okej att uppföra sig så här. Jag vet att det finns många som skulle vilja våga stå där, men inför en publik som består av ett gäng 14 åringar krävs mer än bara god talförmåga. Det krävs styrka, man måste kunna se bortom blickarna, ha svar på allt och övervinna klassens nedlåtande beétende. Som jag nämde tidigare så finns den här punkten med i läroplanen men det är inte särkilt många som uppfyller den genom att stå framför klassen, i vår klass har vi små grupper då "vi" inte vågar stå framför hela.

 

Ska det verkligen vara så här?

 

Jag börjar bli säker på mitt val, så pass säker att jag känner mig klar med övervägningen. Jag har bestämt mig, helt hundra nu. Jag kommer sälja Frankie. Men efter att ha tänkt på det här så inser jag att det inte är bråttom, jag kan sälja honom om 1 månad, 2 månader, 3 månader, ett halvår It's doesn't matter. Jag älskar den ponnyn och vill kunna rida, tävla honom utan krav.

 

Jag kommer nu i vår ha honom till salu men bortse från det själv och ha riktigt, j*vla roligt tillsammans! Jag har insett att genom att lägga ut honom redan nu har jag gott om tid att finna just den ryttaren med det som passar Frankie som handen i handsken.

 

Genom att släppa hästarna nu efter som jag ser det lyckosamma år inom det här, år där jag lärt mig otroligt mycket och haft otroligt roligt. Den här våren ska bli sjukt rolig för mig och Frankie och jag avslutar den inte innan jag är klar. Det här är vårat år & det pågår tills jag är klar ♥

 

Jag har all tid i världen att ta upp det här intresset igen. Om jag vill rida OS när jag är 40 år, det kan jag göra om jag vill. Jag kan göra vad jag vill, det finns inga gränser och det är aldrig försent. Jag ska ta tillvara på den här hästfria tid jag har framöver och göra något riktigt bra utav den. En sak är säker, hästar kommer alltid vara en del av mitt liv.

 

Mitt liv känns näst intill meningslöst just nu, dagarna bara går men det känns som jag går från oklarhet till oklarhet. Kommer jag nånsin finna svar och komma ur det här?

 

Jag har tagit ett beslut som jag ifrågasätter var dag, jag vill inte sälja Frankie samtidigt som jag har intalat mig att jag måste. När jag sitter här hemma och tänker känns beslutet helt och hållet rätt. Men så kommer jag till stallet, tittar in i dem där ögonen, då har jag ångrat mig.

 

Igår kunde jag inte se på honom utan att tårarna rann och rann, bena bar mig knappt och jag ville bara skrika och slå runt omkring mig. Jag ifrågasatte mitt beslut gång på gång och just nu är jag ännu mer förvirrad än någonsin innan, vill jag ens sälja honom?

 

Jag tvekar just nu samtidigt som jag ser mitt beslut som ett beslut som inte går att rubba. Men kanske, kanske finner jag svaret... Till helgen är det tävling, vi ska åka dit och ha sjukt roligt. Efter helgen vet jag svaret.

 

Jag har tagit ett beslut, ett oehört svårt beslut men jag är en person som vill fatta beslut fort och få det gjort. Jag ska sälja min bästa vän, jag både vill det och vill inte. Jag älskar den hästen så sjukt mycket!

 

När jag säljer honom så kommer jag få mycket mer tid till annat, jag kommer få tid till att uppfylla fler drömmar. Jag behöver en paus med hästar, uppfylla drömmar, mål och saker jag vill göra utan att behöva ta hänsyn till en häst. Jag kommer säkert ta upp ridningen igen om några år, tror jag.

 

Nu när Frankie säljs kommer jag ju rida rätt ofta ändå, hästar att rida finns det lite överallt. Det känns rätt skönt att kunna välja själv när jag vill rida, om jag vill åka till stallet och rida någon dag har jag rätt mycket att välja på. Det känns tryggt, hästar kommer alltid ha stor betydelse, det betyder väldigt mycket för mig.

 

Det kommer kännas konstigt att inte ha en häst, jag har ju trotts allt haft hästar i mängder i säkert 9 år nu. Hästar i mina tankar, i min vardag och det har varit det jag levt för. Men jag har insett att det finns så mycket mer, mycket att uppfylla och det är färskvara.

 

Allt känns så luddigt och svårt att förklara. Men en sak ska ni ha klart jag älskar Frankie, han är en otroligt fin ponny och den som köper honom kommer få en grym tävlingskompis ! ♥

 

 

 

Var är jag, vad gör jag egentligen? Jag har så mycket tankar, idéer och funderingar. Min hjärna går på högvarv och jag vill så mycket och stressar utan att veta om det. Jag tror jag är lugn men innerst inne är jag så in i stressad och jag gömmer mig bakom fasaden.

 

Den här bloggen, jag vill verkligen utveckla den och få till det där som gör att fler dörrar öppnas. Men allt är instängt, alla idéer, allting! Hur ska jag finna nyckeln och få ut svaren.

 

Allt är otydligt, men det kommer, jag vet det. Imorgon är sista skoldagen innan helgen och det känns som det var igår som jag skrev "Äntligen helg, välbehövligt" och denna helg är ännu mer välbehövlig.

Vet inte vad jag gjort om det inte hade varit helg imorgon, avlidit? Risken är stor. Lugn, lugn jag bara skojar... Men som sagt, imorgon är det helg och denna helg ska jag tillbringa för mig själv. Jag ska få ordning på det som tynger mig och på måndag ska jag vara stress fri och allt ska kännas 100 % okej!

 

 

Det känns som att inget i mitt liv räcker till, mitt hästintresse har aldrig varit så här lågt. Jag vill släppa allt och bara göra någto annat, men jag känner ändå någonstans därinne suget efter att få träna och tävla med min fina vän.

 

Jag har mer eller mindre bestämt mig för att endast rida Frankie i år, få allt att funka riktigt bra utan en massa krav. Nu sätter terminen igång och vi ska hoppa LA klasser i vår, bli stadiga och ja vi ska ha roligt!

 

Jag kommer köra på under våren och sommaren och sedan får vi se, beror på hur allt går. Att släppa min bästa vän kommer bli sjukt svårt och det kommer falla många tårar, ännu mer tårar än vad jag redan fällt. Frankie är min bästa vän men att gå skillda vägar senare är nog det som funkar bäst i slutändan.

 

Men han kommer inte lämna mig förens att jag känner att vi är klara tillsammans, när jag är nöjd och han är nöjd. Den dagen den känslan infinner sig ska en ny liten ryttare få äran till denna otroliga ponny!

 

Jag själv ska satsa mer på skolan och sedan blir det gymnasium. I mitt huvud cirkulera planer på planer och livet känns rikitgt spännande just nu.

 

Jag vill så otroligt mycket, jag har idéer som ska utvecklas och jag har drömmar om att få se världen och skapa egna möjligheter. Jag har alltid viljat bli stor inom ridsport men har insett att jag vill så mycket mer och att låsa mig är inget som kommer funka i längden, jag vill alltid se nya saker, testa nya saker och uppleva nya saker.

 

Men en dag när jag upplevt mycket kanske jag slår mig ner på en hästgård. Har ofta tänkt på en liten ranch någonstans i USA, ha ett gäng hästar och även ta dit problemhästar. Jobba mycket med kommunikation och rida långa turer i den vackra naturen. Men det är väl drömmar som skulle kunna slå in när jag är 40 år eller något, hahah! Långt fram i tiden är mina drömmar men allt kan ändras, jag har hela livet framför för mig! Jag ska tillvara på det och just nu är det annat som kräver fokus.

 

Jag ska verkligen få upp mig på fötter och göra den här terminen riktigt bra så jag kan vara nöjd med sommarbetyget och vara nöjd med min vårtermin med Frankie. Det ska bli bra nu, saker och ting ska vara roligt och jag ska ta tillvara på allt! ♥